Jävla karlar - Andrev Walden

 2023 (02-24) Jävla karlar – Andrev Walden 

Wow, vilken bok! Vilket språk! Jag tycker det här är en riktig pärla och menar så klart att det var helt rätt att Walden tilldelades Augustpriset 2023 för den.

Andrev Walden skildrar sin uppväxt genom sju år och med mammas sju olika karlar. Mamman är kärleksfull men hennes enorma problem med relationer påverkar hennes barn som därför ändå växer upp i otrygghet.

’Jag’ i boken är Andrev – var namn är det enda som vid något enstaka tillfälle skrivs ut – och hans kamrater och vuxna som haft viss betydelse i periferin; bästa kompisen Cyklopen, Blomma, Spanjoren, mammas kompis Lilla molnet som oavbrutet röker och så de sju männen Växtmagikern, Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten och Indianen. 

Historien är så charmigt berättad. Trots att det är otryggt och förjävligt så ler jag ofta och skrattar då och då. En del fakta känner jag igen från min egen uppväxt och många känslor och tankar är så typiska för kanske alla i yngre tonåren. Så träffande. Det som ändå är bäst är språket allt detta berättas på. Det är fenomenalt!

 

Så som beskrivningen av bilen på sidan 31:

”Vår bil är röd som en ladugård och målad med pensel. Om man går nära kan man se penseldragen. Det ser inte klokt ut men det förstod jag inte förrän jag började gå nära andra bilar. Våra grannars bilar har inga penseldrag. Det är som att färgen har andats dit.

Grannarnas bilar är raka och blanka. Vår ar skev och matt. Och sedan några dagar död. Oklart varför, vilket får det att rycka i Växtmagikern där han står med händerna i sidorna och blänger ner i motorn.”

 

När han, på sidan 33, beskriver ljudet av Blommans storebror och tjejen som klär av sig för att knulla:

”Han säger att vi måste vända oss om medan de klar av sig. Jag vänder mig om. Långsamt. Vill inte få näsblod. Det enda som hörs är täckjackor som viskar och sen ingenting.”

 

Beskrivningen av Prästen på sidan 172:

”Håret ser inte klokt ut. Han är pottklippt men pottan är grund som en tallrik och lutan bakåt. Den sitter så högt att man kan kila in åtminstone två fingrar mellan pottkanten och örat.

Håret ser löstagbart ut. Som lego hår.”

Och biten av vetekransen som Prästen skär till honom på samma sida:

”Han skär en bit åt mig, så stor att den får en innerkurva”

 

Lilla systerns och skratt när de delar gemensamma minnen av Växtmagikern, siden 233:

”’Bajsar han fortfarande som en Indian?’

Det knarrar till i hennes bihålor och skrattet bryter fram. Vi skrattar länge och mamma blir nyfiken men vi får inte luft nog att förklara. […] Jag behöver inte säga någonting. Lilla systers ansikte förvrids. Det ser ut som att en osynlig hand försöker strypa henne. Det nya skrattet är ljudlöst. Det kommer tårar.  […] Hon halar av stolen och förvinner bakom bordskanten. Vi har upptäckt en ny genre och vi ska aldrig sluta skratta.”

 

Ytterligare en beskrivning av ljud, sidan 235-36:

”Busvisslingen träffar mig som en strumpsticka i örat.”

 

Känslan av ensamhet på en plats där han inte känner någon, sidan 291:

”Det är enklare för lillasyster och enklast för lillebror. Lillebror är bara sju år och sjuåringar vet fortfarande ingenting om hur pinsamt det är att finnas. De tittar rakt på varandra över staketet och plötsligt står de på samma gräsmatta och pratar om lekens regler. […] 
Jag är tretton och trettonåringar kan inte bete sig hur som helst. Det händer att jag går ut på tomten men om byns jämnåriga – som går på Råsslaskolan i Krokek – cyklar förbi ute på gatan tittar jag bort med fullkraft. Som man ska.”

 

Och när han berättar för Cyklopen, som känner till Andrevs problem med för trång förhud, om första ligget, sidan 366:

”’Hur gick det … gjorde det ont?’

[…] 

’Det är lugnt’, säger jag. ’Kuken är oförstörbar.’
Ömheten skvallrar om annat men den ska faktiskt hålla i fem år till innan den går sönder. Den natten, tillika mitt livs första och enda natt med Ensamma mammans dotter, ska jag spruta blod och svimma i min egen säng. Men inte ens då ska jag gå tillbaka till doktorn. Jag ska linda mig själv med en strumpa och vänta ut smärtan.

Och när jag avlägsnar strumpan ska det gå uppför mig att operationen till sist har ägt rum.”

 

Det är det här outtalade, som hela tiden finns att läsa mellan raderna, som jag absolut älskar.

 

Eva, Ida, Lisa och jag läser denna bok som den första i vår bokklubb. Nu ska jag diskutera den med dem. J