Morgonstjärnan - Karl Ove Knausgård

2020 (10-24) Under en period av ovanlig sommarhetta visar sig plötsligt en enorm stjärna på himlavalvet. Det är ett fenomen som folk förundras över, men i Knausgårds berättelse finns ingen akademisk förklaring till vad det kan vara. Stjärnan liksom bara finns där, folk häpnas och livet går vidare.

Som läsare får vi möta ett flertal olika personer, som alla ser stjärnan. I deras liv händer samtidigt ovanliga saker, men aldrig något överdrivet, ingen science fiction. Vissa av dessa personer ser dock något mer, något skrämmande. Knausgård lämnar läsaren nyfiken på vad det är de ser. Han fångar mig och flera gånger hade jag svårt för att lägga ifrån mig boken och längtade tillbaka till den när jag var tvungen att göra så. Jag till och med åkte en tunnelbanestation längre till jobbet för att få läsa lite till.

Så långt jättebra! Men när det är 100 sidor kvar, av de 664, så tar Knausgård, i mitt tycke, död på boken. Alla de fantastiska berättelserna kring personerna som vi fått följa, och där trådarna hänger luften, dem släpper han. Inte ett enda svar får vi. Istället blir det 100 sidor där det filosoferas om livet, döden, gud eller inte gud. Så jäkla synd. Jag var på väg att placera Morgonstjärnan bland mina Toppbetyg-böcker. Men så blir det inte nu.

Råttkungen - Pascal Engman

2019 (09-24) En till! Pascal Engman är så bra! Här är det en galning som döda kvinnor - efter några stycken förstår polis Vanessa Frank att de troligen rör sig om en seriemördare. Det är spännande och intressant. Den här handlar inte om gängkriminalitet vilket de båda jag tidigare läst har gjort. Det är bra. Pascal Engman har ett större register än så. Det enda i den här boken jag inte riktigt får ihop är varför det fanns en medhjälpare till Råttkungen. Den hade kunnat tas bort, tycker jag. Ändå en riktigt bra bok!

Bestseller - Pascal Engman

2023 (09-24) Pascal Engman är min nya favorit! Bestseller är precis lika bra som Kokain som jag läste för ett och ett halvt år sedan. När författaren Raymond Salinas mördas på öppen gata och en man, söndertrasad till oigenkännlighet, hittas i ett buskage, då börjar Vanessa Franks efterforskningar. Eftersom Salinas skriver om gängkriminalitet och uppenbarligen får information inifrån rörelsen antar Frank att motivet ligger där. 

Det är som att läsa en Agatha Christie bok fast långt ifrån så snäll som hennes romaner, från första halvan av förra seklet, är. Här är det våld. Gängvåld. Utstuderat våld. Och Pascal Engmans egen research är lysande. Han är helt enkelt jäkligt duktigt. Förra boken jag läste kategoriserade jag till Hängmattan. Nu är förstår jag att han ska vara i Toppbetyg.

Med hälsning från Båstad - Jenny Fagerlund

2018 (08-24) En lättläst bok med förutsägbar och enkel handling. Linda lever i en miljö i Stockholm där krav, konkurrens och prestige står högt och när hon missar det jobb hon är på väg att mantla i London vågar hon inte ens berätta det. På sitt instagramkonto lägger hon upp bilder hon hämtar från Google men själv gömmer hon sig i Båstad. Där bor hennes moster som familjen sagt upp all bekantskap med. För Linda blir det dock ett kärt återseende. I tennismetropolen Båstad får hon också ett freelansuppdrag, nämligen att skriva om turneringen. 

Författarens okunskap om tennisproffslivet lyser igenom och storyn är simpel. Därför får boken inget högt betyg av mig. 

Om uträknande av omfång 1 - Solvej Balle

2024 (08-24) Världen runt huvudpersonen Tara fastnar i den 18 november. De kommer inte vidare. Tara själv går vidare, åldras, har kvar sår om hon skadar sig, sår som sedan läks. Men det är bara det att när hon vaknar upp till det som borde vara nästa dag, så är det den 18 november igen. 

Det är en fascinerande berättelse om en helt fruktansvärd upplevelse. Därför är det konstigt att Tara inte grips av panik, eller åtminstone söker upp en läkare. 

Jag tycker det blir lite tjatigt att det aldrig blir den 19 november. Boken handlar enkom om hennes problem med den 18 november. Den har inte riktigt något klimax. Jag tycker därför den är överskattad, prisad som den är. Och det fyra böcker till i en serie; alla med samma titel fast med siffran 2, 3, 4 och 5 istället. Tveksamt om jag läser någon av dem.

Det slår mig nu att även om jag som läsare var nyfiken på slutet, vilket författaren byggde upp till, så minns jag inte hur det slutade. Det säger väl en del...

Månpalatset - Paul Auster

1989 (08-24) Paul Auster är en riktigt skicklig berättare. I månpalatset är han i sitt lystmäte. Den ena berättelsen efter den andra när Marco Stanly Fogg arbetar hos en äldre rullstolsburen herre. Innan M S Fogg kommer dit har han levt i en studentlya med boklådor som möbler, varit hemlös och nästan död i Central Park. Och när han sedan träffar Effing är det hans berättelser som tar över. 

Jag tror att Paul Auster är en författare att antingen älska eller hata. Konstigt då att jag lägger mig nån stans i mitten. Jag är mäkta imponerad av hans berättarkonst, och även om historierna fastnar i mitt minne, så längtar jag inte riktigt efter att "komma hem och läsa boken". Men bra är den.

New York trilogin - Paul Auster

1985, 1986, 1986 (07-24) New York trilogin består av Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet. Alla tre har liknande drag.

Den första inleds med ett telefonsamtal, en felringning, till deckarförfattaren Quinn. Någon frågar efter privatdetektiven Paul Auster. Efter upprepade samtal, där Quinn påpekar felringningen, bestämmer sig Quinn istället för att spela med och ta Paul Austers roll. Detta leder till ett uppdrag där han ska möta och skugga Stillman från det att han stiger av tåget vid Grand Central Station, dit han kommer från en längre fängelsevistelsen. Stillmans son är helt säker på att hans far kommit för att mörda honom. Quinn lever sig så in i rollen som privatdetektiv att han successivt tappar kontrollen över sitt riktiga jag.

Den andra boken handlar om privatdetektiven Blue som av White får i uppdrag att skugga Black. Blue har aldrig sett sin uppdragsgivare utan de kommunicerar med varandra via ett postfack. Med jämna mellanrum lämnar Blue rapporter om vad Black gör. Men vem är Black och vem är det egentligen som skuggar vem?

I den sista boken kontaktas berättar-jaget av en Sofie Fanshawe, gift med berättar-jagets bästa vän under uppväxten Fanshawe. Sofie berättar att hennes man varit borta i några månader och att Fanshawe, innan försvinnandet, sagt att om han en gång försvinner och inte kommer tillbaka så ska alla hans manuskript (han har alltid skrivit men vägrat låta något bli publicerat) skickas till hans bästa vän från barndomstiden. Bara han kan avgöra om det finns något där som är värt att ge ut. Jag i boken tar sig an uppgiften på det mest hängivna sätt man någonsin kan tänka sig.

Det är andra gången jag läser New York trilogin. Jag fick lust att läsa om den när Paul Auster nyligen dog och det skrevs mycket om den fantastiska trilogin. Ja, den är bra. Men det händer ingenting. Det jag som fascinerar mig är dock att Paul Auster kan skriva så mycket om så lite. Han har en fantastik berättarkraft och spännande fantasi. Att de tre berättelserna vävs samman i slutet av den sista är kul.