1989 (08-24) Paul Auster är en riktigt skicklig berättare. I månpalatset är han i sitt lystmäte. Den ena berättelsen efter den andra när Marco Stanly Fogg arbetar hos en äldre rullstolsburen herre. Innan M S Fogg kommer dit har han levt i en studentlya med boklådor som möbler, varit hemlös och nästan död i Central Park. Och när han sedan träffar Effing är det hans berättelser som tar över.
Jag tror att Paul Auster är en författare att antingen älska eller hata. Konstigt då att jag lägger mig nån stans i mitten. Jag är mäkta imponerad av hans berättarkonst, och även om historierna fastnar i mitt minne, så längtar jag inte riktigt efter att "komma hem och läsa boken". Men bra är den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar