(1837) juli -98
Dickens miljöbeskrivningar är fantastiska, men själva historien är egentligen ganska patetisk. Det är ändå intressant att mellan raderna förstå moralen i 1830-talets England. Så är naturligtvis den störste boven av dem alla jude, och all lycka kommer till honom genom pengar. Oliver är en liten ynklig och klen stackare, som när han hamnar i bättre sällskap - dvs blir räddad av de rika - plockar blommor till frukostbordet varje morgon. Det är inte utan att man undrar om en pojke som vuxit upp i slummen under grymma förhållanden, skulle göra så, ens på 1800-talet...
Allt slutar naturligtvis lyckligt. Faigan - "The Jew" - möter ödet i galgen, den näst värste hänger sig själv genom en olyckshändelse och blir hängande från hustaket till allas beskådan. Oliver blir adopterad av den rikaste av dem alla, och historien om vem som är hans familj uppdagas. Den kvinna som av en ren slump räddar honom visar sig vara hans kusin, och i boven som planerat inbrottet i kvinnans hem finner han sin halvbror. Denna halvbror, Monks, vet visserligen hur familjebanden förhåller sig så därför är väl inte allt en ren slump. Men ganska långsökt ändå...
Kanske är det för att jag läser den på engelska som jag inte riktigt kommer in i boken. 1800-talsspråket är nog besvärligt som det är, och än värre kan det väl då vara att läsa på andraspråket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar